Boak

Jag är inte speciellt bekväm med att skriva s.k.a sentimentala inlägg..
Men även jag trillar dit ibland.. 
Tycker det känns jobbigt när man inte kan stötta människor i sin direkta närhet som har det tungt!
Detta tynger mitt samvete.. ..

Nog om det jag skall ej lätta mitt hjärta allt för mycket eftersom det tillhör mitt privatliv, vilket ni kufar som läser inte har nått med att göra ;)

Brännström har inhandlat en elegant Peak Jacka.. Känner genast att jag måste stjäla den...Hur? Ja det vet jag inte än men jag spånar på en plan som innehåller papercut och tårgas...
Brännström WATCH OUT im coming for your jacket!

Är ni som jag? När man möter nån på en trottoar så blir det genast en kamp på liv och död. Vem kommer att vika åt sidan först??
Jag ger mig aldrig kan jag informera om. Men jag har ett problem, när jag är inne i denna otroliga kamp så blir jag aldeles fövirrad glömmer bort hur f*n man går som..
Balansen försvinner och jag känner att jag är på väg att falla!
Pinsamheten blir bara större och större..

Men det enda jag har i tanken är att inte vika mig för denna människa som kommer emot mig med tanken på död.... Rädslan slår in. Svetten är oundviklig....Det är ej omöjligt att en tår av rädsla faller ner för kinden.

Men tillslut så viker människan jag möter av. Lyckan är total, känns som om jag har kammat hem storvinsten på Lotto med Joker....

Hur fungerar det för er? Lider ni också av detta?
Hör av er så kanske vi kan mötas på en bakgata och lätta våra hjärtan.. Totalt anonymt såklart...

Take Care!